Räck mig din hand

Skön vandring i augustisolen .. har haft ett fint samtal med en vän .. har inte orkat gå på föräldrargrupper och annat så jag har inte haft så många att bolla med. Och det är så många som tycker så mycket. Helt plötsligt är det legitimt att vara personlig och ge råd när man har barn, dessutom utan att man bett om råd. Och så många råd det blir hit och dit så man blir helt förvirrad. Undrar vilka råd de ger mammorna i Zimbabwe eller Italien? Bästa är väl att våga slappna av och lära känna sitt egna barn.

Det är ju så naturligt egentligen .. att bara finnas i motherhood. Och be om hjälp ... <3

Fick en dag be en man i lekparken att hålla lillemannen, då jag behövde gråta lite för att jag helt enkelt var för trött. Men hur ofta händer detta? Det var sådan tur att han fanns där på lekparken och blev en lek kamrat en stund ... kände sedan en sådan tacksamhet och även en sådan ensamhet .. hur har vi nu lagt upp vårt samhälle för att få så fina människor som möjligt. Mitt agerande kändes konstigt, men skall ju vara helt normalt eller hur?

Nej vet ni vad .. tycker det är bättre att vara där, att räcka ut en hand eller att vara den som hjälper är bättre än alla dessa råd hit och dit .. speciellt när det gäller så handfast situation som första året med ett litet barn. Så har ni någon i er närhet som har ett litet barn och ni har tid över, fråga om de behöver någon hjälp .. diskning, promenad, klippa gräs, mat .. allt är välkommet .. jag lovar .. bättre det än alla dessa råd ... enligt mig.

Kom å tänka på en låt jag sjöng när jag var liten ...

Räck mig din hand .. vi har samma mål att nå ..
räck mig din hand .. vi har samma mål att nå ..
glöm allt som skiljer och låt oss tänka på ..
vi behöver alla varandra ..